Glödhett just nu är att bygga samhällets förmåga att klara rejäla påfrestningar. Vi pratar inte längre bara om att hantera en naturkatastrof eller ett längre strömbortfall. Området totalförsvar, civilt försvar och gråzonsproblematik utgör påfrestningar vi inte pratat om på länge och än mindre upplevt.

Vi befinner oss idag i ett förhållandevis tufft politiskt läge. Den gamla blockpolitikens karta håller på att ritas om och min högst personliga uppfattning är att debattklimatet har hårdnat och oviljan att nå breda politiska överenskommelser har minskat. Samhället idag är sårbart av flera anledningar och tilltron till att politikerna kommer fatta bra och handlingskraftiga beslut har fått sig några törnar genom åren. Troligen har känslan av misstro förstärkts då politiker som inte var i ledande position tydligt förstärker det som gick dåligt och av förklarliga skäl tonar ner de saker som gick bra.

Det är en balansgång att kritiskt granska utan att underminera tilltron till att politiken är en viktig del i hanteringen på de utmaningar vi ställs inför.

Om vi skall bygga förmåga att hantera kriser då landet kan vara på gränsen till krig tåls det att reflektera över vår gemensamma förmåga till att bygga tilltro till ledarskapet. En av insikterna är att det är lätt att i efterhand kritisera då man sitter på facit. En andra är ödmjukheten inför det faktum att ingen beslutsfattare kommer agera rätt i varje givet läge i en kris.

Förra veckan övade Elin Richarz och jag en krisledningsnämnd i en kommun. Det var politiker från samtliga partier och det var svåra frågor och avvägningar de som kollektiv tvingades förhålla sig till. En av deltagarna påtalade vid utvärderingen vikten av att kunna lägga partipolitiken åt sidan. Både för att kunna fatta snabbare beslut än vanligt men också för att förmå skapa en tillräcklig enighet för att leda och bygga förtroende.

Jag tror att hon var inne på helt rätt spår. Om vi nu står i startgroparna för att bygga upp det civila försvaret är detta en fråga som måste upp på bordet både på lokal, regional och nationell nivå. Det behöver föras ett samtal om hur vi på längre sikt bygger robusthet i vårt land och då kan det finnas anledning att begrunda debattklimatet och hur vi recenserar varandra och de politiska beslut som fattas. De länder som förmår att finna balansgången mellan att tycka väldigt olika men ändå skapa förutsättningar för enighet vid ansträngning kommer stå bättre rustade i händelse av kris, eller än värre läge. En svår fråga men det gör den inte mindre viktig att diskutera.

Tjänstemän, samhällsviktiga funktioner och myndigheter måste kunna samverka. Trots inriktningskonflikter skall de underlätta för varandra och eftersträva de grundläggande behoven för medborgarna i detta land. I händelse av kris behöver även meningsmotståndare inom politiken samverka. En av grundstenarna i att skapa bra förutsättningar för att samverka är att träffas innan kriserna inträffar och diskutera hur inriktningskonflikter, samordningsproblematik och ledarskap skall hanteras. Dessutom titta på vad som kan göras idag för att skapa bättre handlingskraft när det väl händer.

En stor eloge till politikerna i Ekerö kommun som tillsammans förde mogna samtal om just dessa frågor under förra veckans övning. Jag hoppas det sker på många ställen i landet just nu och inte minst på nationell nivå.

Pin It on Pinterest